Martin Logan Classic ESL 9

Den första prototypen var klar 1980. Ljudkvaliteten var tillräcklig, men vid höga volymnivåer uppstod ljusbågar inom de elektrostatiska panelerna. Teamet började experiment med flyg- och rymdmaterial som ledde till förbättrad prestanda. Drivarna tillverkades med ledande beläggningar, isolering och lim och ett ultralätt Mylar-membran mellan två perforerade stålstatorer. Nöjd med estetiken kämpade Sanders fortfarande med att uppnå tillfredsställande högfrekvent spridning utan att kompromissa med ljudkvaliteten (fysiskt breda givare strålar ut höga frekvenser i en smal stråle snarare än att svänga dem över ett brett område.) Lösningen kom under en midnatt session när Sutherland skissade en teoretisk ljudvåg för att illustrera hur ljud sprids. Sanders föreställde sig en horisontellt krökt panel, den krökta linjekällan (eller CLS), en givare som är central för utformningen av varje MartinLogan-elektrostat sedan dess.   Med bara några fotografier, visade Sanders och Sutherland sitt högtalarkoncept vid 1982 Consumer Electronics Show (CES) i Chicago. Designen hedrades med ett CES Design and Engineering Award. Upphetsad av svaret gick de hem till Kansas för att översätta sina idéer till en fungerande och säljbar modell.   Genom ett nätverk av högteknologiproducenter tog Sanders och Sutherland hjälp av andra ingenjörer med expertis och intresse för projektet. Företaget som tillverkade rymdfärjans filtrerade fönster och de människor som hade skapat teflonbelagda köksredskap gick med i designteamet. Den sista drivpanelen patenterades och använde en ångavsättningsprocess, ett optiskt genomskinligt membran som kunde stödja en 5 000 volt laddning och en konform beläggning som likformigt isolerade varje perforerad stator till en laddning av upp till 10 000 volt.